Negativismen får inte ta över

Dagliga larmrapporter om svininfluensan susar i mina öron, det börjar likna en Stephen King roman. Ett skräckscenario. Människor blir räddare och räddare. Mer och mer fixerade. Köerna till vaccinationscentralerna ringlar som långa ormar.

Ska vi vara rädda?

Den hitills milda vintern för med sig diskussioner om klimatet. Nu är det väl ändå något fel! Så här ska det inte vara i november. Nu börjar vår jord att säga ifrån. Så säger man och fortsätter att överkonsumera.

Ska vi vara rädda?

Våldäkterna ökar. Och morden. Och misshandeln på oskyldiga. Vi läser de skräckinjagade löpsedlarna och skakar på huvudet åt alla galningar som finns där ute.

Ska vi vara rädda?

Men,

finns det inget positivt i vår värld? Finns det något som vi inte behöver vara rädd för?

Ja det finns mycket. Livet kan vara vackert och jag vägrar att gå omkring och vara rädd. Jag stänger av, vill inte höra. Är jag feg? Nej, bara så otroligt trött på all negativism som dagligen spottar mig i ansiktet.

I morgon ska jag gå på fest.

Life can be good.

Kärlek bland kossor och gröna hagar

Bloggvännen Eva skriver om programmet "Bonde söker fru" och jag spinner vidare på det. Det är inte ofta jag ser på TV, särskilt inte kategorien Dokusåpa. Men det finns undantag och det är "Idol", bara för att jag gillar musik och "Bonde söker fru". Det sistnämnda gillar jag för att det är "vanliga" människor det handlar om. Inga silikonade eller pumpade kroppar. Inga blonderade, välsminkade dockor som himlar med ögonen. Nej här handlar det om människor med andra ambitioner i livet än att se bra ut. Där kan ett möte ske medan man monterar en elsladd till ett elstängselaggregat.

Visst kan idén te sig märklig även här, att söka kärleken med en kamera vid sin sida. Men ändå, detta känns mer naturligt. Man är mitt i livet, bland hårt arbete och små vardagliga företeelser.

Det enda jag vänder mig emot är namnet, "Bonde söker fru". I år finns även en tjej med bland de som söker kärleken, så även ifjol, då det även fanns med en man som sökte en manlig kärlek.

Vi söker och kanske vi finner kärleken. Vi gör det på många olika sätt. Och jag ser fram emot att se om bönderna hittar sin kärlek, där bland kossor, hagar och gröna ängar.

Dropp och fotboll

Där ligger jag på en skranglig brits med en nål i armvecket. Droppflaskan ovanför. Sjukskötaren pytsar i en spruta med någonting i droppet.

-What is it? undrar jag.

- For pain.

Jaha ja, men vad?!

Good for pain.

Jag försöker konversera lite, visar några myggbett jag fått och säger att det börjar bli mycket mygg nu.

-Oh, antihistamin.

- No, no, no. I don´t need it.

-It´s good, säger han, sjukskötaren och pytsar snabbt i en spruta antihistamin.

Jag ligger där och känner tröttheten komma krypande. I rummet står en TV, det är VM-kval i fotboll, Egypten-Algeriet. Sjukvårdaren och maken följer matchen med stor iver, allt medan dropparna i flaskan försvinner in i min kropp. Droppet tar slut men sjukkötaren är så inne i matchen nu så han ser det inte.

- Hallo, it´s empty now.

-Oh, sorry.

Just då gör Egypten det efterlängtade målet och det blir ett fasligt skrikande i rummet. Jag funderar på om jag ska fixa droppet själv. Men med ett öga på TV:n och ett öga på kanylen fixar han till det, han sjukskötaren.

En ovanlig stund blev det, riktigt trevlig, ja bortsett från att jag låg med dropp. Det kändes avslappnat, inte sjukt. Det var livet som pågick i rummet. Och maken var glad över att han fick se matchen och fick snacka Egyptisk fotboll med en som kunde sin sak.

Man kan närma sig ett land på olika sätt och vis. Detta var kanske inte det man önskar sig men ändå, det blev en fin stund att minnas.

Trodde jag skulle vara utvilad

Sol och värme brukar pigga upp. Jag trodde att Egyptenresan skulle ge massor av energi. Nu blir det ju inte alltid som man har tänkt sig. Halva semesterveckan hade jag magbesvär. Svårt att äta. Sista dagen hamnade jag hos läkare, där jag fick dropp.

Nu är det snart en vecka sedan magen började krångla. Den fortsätter på samma vis. Vi är åter hemma och jag är matt och orkeslös. Om en timme skall jag till HC, där jag fick en akuttid.

Inte det minsta utvilad är jag.

Tyvärr.

Trots det var resan fin på många sätt och vis. Och även om kroppen är matt och orkeslös så lever de goda minnena vidare inom mig.

Hemma igen

Soluppgång vid Röda Havet.

Återkommer i morgon.

Bloggpaus p g a semester

Bilden lånad från reseguiden

Väskorna är nästan färdigpackade.

I eftermiddag tar vi tåget till Arlanda för övernattning på Rest and Fly. Tidig avresa till Sharm el Sheikh i morgon.

Där väntar 30 graders värme och det känns gott.

En dryg veckas bloggpaus blir det.

Ha det så fint!

Och nu är det tre timmar tills tåget ska gå. Väskorna är packade. Nu börjar den sista stundens väntan, den som pirrar lite i magen. Den stunden då funderingarna hopar sig. Hur kommer det gå att flyga?! Hur ser det ut dit vi ska? Tänk om jag blir sjuk! ......

Resferbern har anlänt.

Det är lätt att tycka om "de lyckade"

Igår satt jag på en buss, på väg till ett möte. En man satt strax framför mig, han stank sprit och smuts och jag kände en obehagskänsla. Varför? Dels på grund av den oangenäma doften men även för att jag kände en slags utanförkänsla. Alla tittade snett på mannen. Han var en av dom, inte en av oss. En "sån där" som ligger samhället till last.

Mina tankar gick till vår församling. Tänk om denne man hade suttit där i kyrkbänken en söndag. Undrar hur han hade blivit bemött? Knappast som kyrkoherden hade blivit bemött, inte heller som någon av de, för vissa, mer "uppsatta" människorna.

Tillbaka på bussen. Mannen störde inte, han bara luktade illa och såg ovårdad ut. Ändå. Alla visste att han var en "A-lagare". En sån som hade misslyckats.

Det är så lätt att tycka om de "lyckade" människorna. De som gör karriär. De som har intressanta saker att komma med. De som har status. Är det lika lätt att tycka om de "mindre lyckade"? De sjukskrivna, som ständigt klagar över sina sjukdomar? De som luktar sprit och är smutsiga? Barn som skriker och bråkar, för att de egentligen känner sig oälskade? Gamla människor som inte förstår så snabbt som vi vill att de ska, som tar lång tid på sig i allt vad de gör?

Hur "duktiga" är vi egentligen på att möta dessa samhällets minsta?

När jag klev av bussen stod en mamma med barnvagn och väntade på att stiga på. Snabbt var han där, den illaluktande mannen. "Jag måste ju hjälpa henne med barnvagnen", sluddrade han.

Och mitt hjärta blev varmt. För alla har något att ge, oavsett om det är en liten enkel vardagsgest eller en disputation på ett universitet.

Alla har vi en uppgift och alla behövs, på ett eller annat vis.

Bara vi får möjligheten.